I vårt östra grannland finns en välutbyggd infrastruktur för krisberedskap och livsmedelsförsörjning ifall det värsta skulle hända. Vad kan Sverige lära av de finska erfarenheterna?

Sedan pandemins intåg har det påpekats flitigt att Sverige har en förhållandevis låg självförsörjningsgrad när det gäller livsmedel. Beredskapen har successivt monterats ned på en rad olika områden, vilket blottar frågor om samhällets sårbarhet när det ryska kriget i Ukraina riskerar att sprida sig.

Stefan Wallin är affärsrådgivare och tidigare försvarsminister i Finland. Vi mötte honom under Livsmedelsföretagens konferens Matdagen för att höra vad Sverige kan ta med sig från det finska exemplet.

– Det finns inte en enda modell för försörjningsberedskap eller livsmedelssäkerhet – ingen ”one size fits all”. Vare land och samhällssystem har egna lösningar utifrån historia och förutsättningar. I Finland har vi tyvärr kriget färskt i minnet, eftersom det bara är 77 år sedan kriget i Lappland tog slut. När vi har utvecklat vårt försörjningsberedskapssystem har vi förstås använt de erfarenheterna. Finland är i dag är 80 procent självförsörjande.

Den finska modellen innebär att det finns en given ansvarsfördelning för alla aktörer inom försörjningsberedskapen. Det är samverkan mellan myndigheter och den statliga försörjningsberedskapscentralen, men också den privata livsmedelsindustrin för distribution, lagring, logistik. Alla aktörer kompenseras för att säkerställa att systemet är robust.

– Det finns inte utrymme för några ideologiska schismer om vem som borde få göra vad, utan alla har ett gemensamt mål och uppgift – att se till att vi har en fungerande försörjningsberedskap med en livsmedelsförsörjning också i den yttersta av tider.

Hur yttrar sig detta i vardagen för företagen i Finland?

– Vi har företag som i dag tillverkar gurksallad och i morgon granathylsor. Man har en förmåga och en uppgift att ställa om sin produktion till andra ändamål när krigssituation uppstår. Sen har vi andra företag som utan kompensation preventivt anpassar sig och sin verksamhet till en krissituation. Helt enkelt för att man också inser att det är till företagets fördel att kunna verka mer eller mindre normalt under kristider eller krigsförhållanden.

Stefan Wallin menar att det blir en slags win-win-situation där konsumenten kan njuta av en obruten kedja av livsmedelsproduktion, distribution och konsumtion. Det finns också en stark tradition av att säkerställa beredskapen.

– Det finska näringslivets toppskikte har en personlig koppling till frivilligt försvarsarbete. De har gjort värnplikten, deltagit i frivilliga försvarskurser, och de har tänkt på sin organisation ur ett sådant perspektiv, hur man kan upprätthålla samhällets vitala funktioner – inklusive livsmedelsproduktion – även under krigstider. Så det finns både organisatoriska och personliga skäl att se till så att kedjan fungerar.

Visst finns det även motsvarande system för läkemedel i Finland?

– Ja, i Finland har vi en lagstadgad plikt att hålla sig med lager av läkemedel på upp till 12 månader, vilket förstås förutsätter utrymmen och lager. Försörjningsberedskapscentralen betalar en kompensation för detta till läkemedelsindustrin.

Skulle det vara omöjligt att skapa ett sådant här system från EU?

– Överstatlig reglering ska man ta till när de nationella axlarna är för smala. Man ska inte överreglera eller påtvinga modeller som kanske inte fungerar nationellt. Det finns både goda och dyrköpta erfarenheter av kristider som man kan dela med sig av inom EU så att alla kan lära av varandra. Naturligtvis ligger det i EU:s intresse att alla medlemsländer är väl rustade för kristider, avslutar Stefan Wallin.

Text: Christian von Essen // Heja Framtiden

Flaggfoto: Joakim Honkasalo, Unsplash